"Kom tillbaka! Simma inte så långt!" Redan nu hade Talup nästan tappat sin lillebror ur sikte. För några ögonblick sken pojkens silverglänsande hud genom vågorna, men sedan försvann Olmos blåa hår i floden. "Du får drunkna om du vill! Jag bryr mig inte! Tro inte att jag ska rädda dig igen!" ropade Talup över vattnet. Ändå visste han att just detta var en storebrors plikt.
När vågarna slog högre och högre mot klipporna, trodde Talup att han hade sett Olmo för sista gången - högt uppe på en jättevåg. Samtidigt som någon skrek i hans tankar: *Hjälp mig!*
Vågen slog Olmo mot en klippa så han blev uppkastat på en slags liten platå. Med sina sista krafter klamrade sig Olmo fast vid klippan, oavsett hur ont det gjorde i hans fingrar. Han drog sig upp - och in i en grotta. Nästan medvetslös och med andan i halsen försökte han urskilja sin mörka omgivning. Men det enda som han kände var den hårda, torra stenen han låg på. I det öppna havet, där skulle den unga sjöpojken ha tagit sig fram genom ett par starka slag med sin stjärtfena. Men i det här okända elementet var sådana ansträngningar förgäves.
*Din ruttna fiskbit, var är du någonstans?* Talup skickade sina tankar över vågorna och hoppades att de kunde nå Olmo. Ett par hjärtslag senare kom det förtvivlade svaret: *Jag kan inte röra mig! Det är helt torrt runt min fena!* Talups glädje över att hans lillebror verkade leva förbyttes raskt i en känsla av panik. Nu hade den äldre sjöpojken ett problem. Egentligen var Olmo alldeles för liten för det som Talup fick lära honom nu, nästan ett barn.
Åtminstone fann Talups sökande blick - nu då floden hade lagt sig en bit - den lilla kroppen som satt fast i ett hål i en klippa högt ovanför honom.
*Vill du hjälpa mig nu!*
Talup kände sig fortfarande obehagligt till mods, men eftersom sjöpojkarnas föräldrar var långt bort, så började han försiktigt med att skapa dessa tankar: *Du bör bara... förvandla dig. Koncentrera dig på din fena, och tänk som om att den vore... två delar.*
*Jag försöker!* svarade Olmo, och i samma ögonblick förändrades hans gestalt. Han fick ben! Helt förundrad över det som hade hänt tittade Olmo ner på sin kropp. Och han kunde se hur det bildades fötter. Till och med någonting annat som det inte fanns någon förklaring för.
*Nu, stå upp!*
Skakande försökte Olmo att komma upp på sina nya fötter. Han lyckades till slut genom att dra sig upp mot en vägg. Otroligt att man kunde hålla sig stående på sådana konstiga kroppsdelar! *Hurra, det funkar! Ja... aargh!* Sedan tystnad.
*Vad hände? Olmo?* Men det kom inget svar. Vilka svårigheter kan han ha hamnat i nu... Något rörde sig framför öppningen till grottan. Olmo? Nej, ett litet runt och mörkt ansikte blev synligt över klippan - och försvann igen i nästa ögonblick. Då insåg Talup att hans bror var i verklig fara. Bergsplatån var alldeles för hög för att komma upp på. 'Jag ska hämta hjälp', tänkte han, och dök.
Nog kunde man väl säga att Olmo befann sig i svårigheter. Han var redan medvetslös när han bars av fyra korta, men starka armar in till det inre av berget.
För Talup kändes det som en evighet tills han hittade sin flickvän, som simmade hem från fisket. Han bad henne att snabbt kalla på delfinerna - djuren vars språk ingen kunde lika bra som just sjöjungfrun Laní. Två av de kraftigaste delfinerna kom och drog kamraterna, som höll sig fast vid delfinernas ryggfenor, tillbaka till klippan. Med två stora hopp kastade djuren sig ur vattnet. Talup och Laní grep platån som nyss hade räddat en annan sjöpojkes liv - och drog sig upp. Efter förvandlingen till gående människor kollade paret fisknätet och harpunen, och steg in i grottan.
Olmo blev väckt av en häftig smärta i sitt huvud. Han öppnade ögonen, och i skenet av fackeljuset kunde han betrakta den märkliga omgivningen: en sanslöst stor samling av glittrande stenar, skimrande pärlor och smycken av guld. Olmo tittade ner på sin kropp och suckade. Han var så rädd av hela situationen att han inte vågade röra sig - en silver staty i trollens skatt. Snart grep dock en välkänd röst efter hans bedövade själ.
*Olmo? Var är du? Laní och jag är här. Vi ska hjälpa dig.*
*Vad...? Jag är här inne! Ni måste se upp för dessa elaka karlar där ute. De tog mig och...*
*Stanna där du är. Vi är på vägen.* Talups och Lanís ögon hade knappt vant sig vid mörkret, då kom plötsligt en svart, liten varelse utifrån det inre av grottan och sprang mot dem. Utan en tanke kastade Talup sin harpun mot angriparen. Den mörka skuggan skrek och tumlade mot de två inkräktarna. Pojken och sjöjungfrun kunde bara hoppa åt sidorna, så att den träffade sprang över platån och föll ner. Talup reagerade snabbt och släppte harpunrepet.
Fortfarande upprörda över det som hade hänt, gick de två livskamraterna in i grottan. De följde gången som snart vred sig åt höger. Försiktigt tittade Laní runt hörnet.
*Kan du se någonting?* frågade Talups tankar.
*Jag kan se en till sådan liten karl.*
*Vad gör han där?*
*Det är jag inte säker på. Han verkar sitta på golvet och äta. Någonting litet med svarta vingar av läder. Jättekonstigt. Han är inte beväpnad, om jag kan se det rätt. Jag ska kasta mitt nät och dra åt det.*
Talup nickade och närmade sig försiktigt.
I denna kammare som hade blivit hans fängelse hörde Olmo någon skrika och sedan ljud av en strid. Pojken fruktade det som kunde ha hänt: Kunde Talup eller Laní ha blivit skadat? Kanske till och med någonting värre? I nästa ögonklick öppnades dock dörren ovanför Olmo och han såg bådas ansikten - oskadda och fullt levande.
"Vilken tur, där har vi honom!" ropade Talup från uppe. Han hade verkligen svårt att dölja sin glädje. Men sedan fortsatte han i hårdare ton: "Du enarmade bläckfisk! Får man verkligen inte lämna dig för ett enda fenslag? Det var absolut sista gången vi räddade dig!"
Olmo log innerst inne. Hur ofta hade han hört sin bror säga sådant?
Talup drog ut Olmo från högen av dyrbarheter. Tillsammans lämnade de grottan, men först efter att ha kastat det fångade trollet in i hans skattkammare. "Jag skall ge dig en sista chans", sade Talup till Olmo, "eftersom jag tänker att du har lärt dig någonting den här dagen. Hoppa ner i havet, och du kommer att ha din fiskstjärt tillbaka. Sedan får du simma hem själv."
Frågande tittade Olmo på sin storebror. "Ensam? Tänker ni stanna här? Vad händer om den lilla varelsen kommer tillbaka?"
"Han sitter fast för en stund", skrattade Laní, "du får simma före."
Det måste ha varit den första gången då Olmo inte sade emot dem äldre. Däremot kunde han inte hålla sig bort från att titta tillbaka när han hade vatten runt fenan igen. Han såg Talup och Laní på den lilla platån - fortfarande oförvandlade. Paret kramade varandra och sjönk långsamt till marken. När Olmo dök, fattade han ett beslut om att fråga sin storebror en gång till efter meningen med denna märkliga förvandlingsmöjlighet.

Texten är © 2000, 2003 Flowerstar, Hoshi, Moondancer,
Raindrop (regentropfen73 at yahoo.de),
Treedreamer, Windfeder.
Senaste ändring i november 2005.